Hoppa till innehållet

Sida:Norlind Svensk musikhistoria 1918.djvu/271

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

262

även verksamt i stadens konsertliv. Han uppträdde tillika som orgelspelare å konserter på 30- och 40-talet. Även han skildras som Bachälskare med stor kärlek till kontrapunktiken och den äldre polyfona stilen.

Alla dessa orgelspelare tillhörde i viss mening en äldre tid med gedignare konstuppfattning och kärlek till den stränga stilen. De ansågos också i Stockholm som ohjälpligt efterblivna, något som ej jävades av deras läggning åt originalitet, slutet enstöringsliv och musikvetenskapligt grubblande.

För violinen funnos ej så få stora namn. Främst stod ännu på 30-talet hovkapellmästaren J. F. Berwald, Rodeelev och berömd virtuos från Petersburg, Åbo m. fl. platser. 1814—23 var han fästad vid hovkapellet (sedan 1815 som konsertmästare) och åtnjöt aktning som landets främste violinvirtuos. Hans | släktning Franz Berwald ansågs vid 20-talets början | även som ett gott namn bland violinisterna. 1822—34 verkade i hovkapellet J. A. Beer (f. 1792 i Hamburg, † 1864 i Berlin). Han åtnjöt på sin tid anseende som en mycket god kraft, vartill bidrog även hans stora kärlek till kammarmusiken, vilken han omhändertog på 20-talet. — En violinvirtuos av Paganiniskolan var J. J. Nagel (f. 1807 i Möhren, † i Sthlm 1885). Han tillhörde hovkapellet 1830—65 och företog på 30- och 40-talet talrika konsertresor såväl i svenska landsorten som i utlandet. Nagel skrev även virtuosa kompositioner för sitt instrument däribland variationer över Näckens polska. — Ännu ett gott namn bland violinspelarna var Andreas Randel (f. 1806 i Bleking, † 1864 i Stockholm). Efter studier för Baillot erhöll han 1828 anställning i hovkapellet, där han 1838 blev andre och 1861 förste konsertmästare; därjämte lärare