Sida:Norlind Svensk musikhistoria 1918.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
19

reglerna, huru en sann konung borde vara, heter det i tredje balken om “embetsreglerna“: ej älska och föda “löddara och lakara, fåfänga och höggoma män“. Han ogillar även på det högsta, att konungar taga av kronans ingäld för att giva åt “lekare och lyddare, slickare och smickrare, fåfänga och höggoma män“.

Att döma av dessa senare yttranden visade konungarna på 1300-talet en viss svaghet för spelmännen något som dessa gengäldade med ett smickrande och inställsamt sätt.

Under 1400-talet nämnas spelmännen ofta som konungens folk och torde väl då ha fått fast anställning. Om livsförnödenheterna till trupperna på Gottland 1404 heter det under den 3 april: “Item I mark des koningis von Sweden fedeler gegeben“ (Diplom. sv. N. F. I, 393 nr 517). Något senare vid den stora festen vid den heliga Katarinas translation i Vadstena 1489 heter det att “Herr Stens [Sten Sture d. ä.] cantores sjungo med skolynglingarna [från Linköping].“ Vid denna tid hade alltså riksföreståndaren egna sångare.

Med 1500-talets början erhöllo dessa instrumentister (fiddlare) och sångare (cantores) fast organisation och kommo därmed efterhand att dana ett hovkapell.

Att musiken även utanför hovet stod gott i anseende kunna vi döma av mångahanda omnämnanden om folkets förlustelser med dans och spel, och Olaus Magnus omnämner i sin bok om nordborna på 1510- och 20-talet mångahanda sådana folklekar och folkdanser med musik, vilka dock till stor del torde ha inkommit till Sverige söderifrån under 1400-talets senare del. Hit höra t. ex. svärdsdans,