276
sago- och folkspelen, än på själva kgl. teatern än på någon annan mindre huvudstadsscen, än i landsorten, än i sluten byggnad, än i fria naturen, och alltid komma skaror av åskådare till. De gamla minnas ett gammalt kärt förflutet, de unga förnimma något av den gamla goda tiden, då allt var smekande melodi och harmoniskt välljud, då man ej gjorde så stor skillnad mellan “lek och lärd“.
Alla folkmelodigruppens män hade utgått från 30- och 40-talets uppfattning av musikens väsen: melodikärleken, lättfattligheten, ängslan för lärdomen. Alla gruppens män voro även dilettanter, så till vida, att de ej voro musiker till yrket. Endast Hallström kunde ha ansetts såsom verklig musiker, dock fanns så mycket av oavslutad utbildning i hans produktion, att man utan tvekan även kunde räkna honom bland dem, vilka ej genomgått den stora skolan. Särskilt märkbar blev denna svaghet, då hans verk kommo på utländska scener. Den ringa originaliteten i instrumenteringen, det sorgfälliga undgåendet av polyfonien, den ständigt återkommande visan med ackordackompanjemang, gjorde det hela enformigt och tråkigt trots alla sceniska effektmedel.
En annan riktning inom svensk tonkonst under dessa tre årtionden bildade delvis en skarp motsats till den nationella. Den älskade de gamla ärevördiga konstformerna, dyrkade canon och fuga, polyfoni och allt vad sträng stil tillhörde, tålte ej trånga småformer utan ville ha stor orkester helst med både solo och kör. Den älskade symfonien för dess egen skull som gedigen sluten konstform. Till denna riktning slöto sig några män, om vilka man ej just kunde säga, att de ej visste, vad de gjorde. De hade forskat granneligen i skrifterna och voro följ-
