aktligen i hög grad skriftlärde. Intet av teoriens alla hemligheter var dem förborgat. De kunde försvara varje not i sin produktion. Det vore orätt att kalla dem dilettanter, därtill voro de för lärda, snarare autodidakter, enär de nästan alla bildat sig själva ur böcker och claris majorum exemplis.
I en bestämd riktning, kommo alla dessa kompositörer att verka, enär de nästan alla skrevo för en viss bestämd plats, nämligen kyrkan. Det var den religiösa tonkonstens förnyelse, som föresvävade dem.
De följde härvid en riktning inom särskilt den tyska protestantiska tonkonsten, som utbildats i Berlin. Genom det stränga fasthållandet vid den äldre körformen särskilt från Bachs och Händels tid, och genom det ortodoxa pointerandet av denna stils förträfflighet framför alla andra har riktningen fått heta: akademikernas eller Berlinerklassikernas.
Vi ha redan nämnt tvenne av riktningens målsmän i Sverige: Gille och Ölander. Gille skrev bl. a. oratoriet “Guds lof“, Davids 51 psalm, stabat mater, requiem m. fl kyrkliga verk samt därjämte en stor mängd kompositioner för kammarmusik och orkester (däribland 5 symfonier, 1 ouverture) samt operor. Allt dock i en torr ämbetsmannastil. Ölander komponerade en missa solennis, bearbetade tvenne Davids psalmer för soli, kör och orkester, skrev en symfoni för stor orkester samt flera kammarmusikverk. Han kom i stilen Gille närmast.
Mera högstämd och varm i sin religiösa stil var Per Ulrik Stenhammar (f. 1829 i Törnvalla i Österg., † 1875 i Sthlm, arkitekt i överintendentsämb.). Till hans bästa saker höra kyrkoarierna “Denne är min käre son“, “Måste ock av törnen vara“ samt “Höstpsalm“ för solokvartetter och bl.
