304
Hauseggers Wieland der Schmied 1913 och Korngolds Schauspielouv. s. å. samt Sinfonietta 1917, torde i det närmaste den moderna tyska skolans svenska repertoar vara uttömd.
Ryska skolan blev tidigt känd och även med välvilja mottagen. Rubinstein inledde. Hans Oceansymfoni gavs redan under Normans tid 1866, Symfoniskt intermezzo 1875. Sedan upptogs ingen orkestersak förrän på 80-talet: Requiem för Mignon 1886, F-durssymf. 1887 och Babels torn 1893. Hans kammarmusikverk voro däremot kända och ofta spelta redan på 70-talet och pianostyckena ävenledes vid samma tid. Såsom pianist hade han gästat Stockholm 1869 och återkom 1884. Tschaikowsky tillhörde 90-talets repertoar med: G-mollssymf. 1890, Ouv. 1812 1893, pathétiquesymf. 1896, Francesca da Rimini 1897 och E-mollssymf. 1900. Rimsky-Korsakoff blev känd först med det nya århundradet (Scheherazade 1902, Capriccio espagnole 1907). Borodin nådde huvudstaden med En steppskizz 1894 och H-mollssymf. 1908. P. Juon blev väl mottagen med sin Gösta Berlingrapsodi 1909.
Av tjeckiska mästare blev Smetana tidigt uppmärksammad, så mycket mera som han en kortare tid varit verksam i Sverige (Göteborg 1856—61). Hans orkestersaker gåvos dock först på 90-talet: Moldau 1895, Holmara 1897, Aus Böhmens Hein u. Flur 1901. Dvořàk nådde hit vid ungefär samma tid: D-molls-symf. 1886, Violinkonserten 1891, Spökbruden 1872, Husitka 1893, Gyllene åkrar 1898, Stabat mater 1900, F-durssymf. 1903 och E-mollssymf. 1914.
Av engelsmännen blev Elgar mycket sympatiskt mottagen under det nya århundradets första årtionde: Cockaigne 1903, Gerontius’ dröm 1904 och Riket 1908.
