Av våra närmaste grannländer var Danmark det land, dit våra blickar först riktades. Allt sedan Rubensons tid på 50-talet var Gade välkänd i landet och J. P. E. Hartmann blev det snart även (framför allt genom sin Völvens Spaadom). Utbytet blev ännu större mellan Nordens trenne länder, sedan man på 80-talet begynt med anordnandet av nordiska musikfester. Den första ägde rum i Köpenhamn 1888, den andra i Stockholm 1897. Av senare danska kompositörer ha företrädesvis följande blivit kända: E. Heise med Volmerslaget 1888, Lange-Müller med Alhambra 1888, Weyerburg 1904, Carl Nielsen med Hymnus amoris 1902, Sinf. espansiva, Helios och Sagadröm alla 1913.
Vad våra norska grannar beträffar har förbindelsen med dem sedan 70-talet varit synnerligen livlig. Särskilt har intresset gällt J. Svendsen, Grieg och Sinding. Den förstnämnde torde ha varit den förste mera kände norske tonsättaren för orkester i Sverige. Redan på 70-talet gåvos hans saker med viss förkärlek. Förutom hans kammarmusik, vilken vid samma tid livligt senterades hos oss, gåvos: D-durssymf. 1873, Inl. till Sigurd Slembe 1875, tredje rapsodien 1881, B-durssymf. s. å., andra raps. 1883, Zorahayda s. å., Carneval i Paris 1897, Norsk konstnärskarneval 1900. Grieg var känd genom sina pianostycken och sånger ävenledes på 70-talet men trängde med sina större verk igenom först på 80- och 90-talet. De först givna med ork. voro: Foran Sydens kloster och pianokonserten 1873, Scener ur Olav Trygvason 1890, Per Gyntsuiterna I 1891, II 1893, ouv. Om Hösten 1896, Bergliot 1897. Sinding väckte först på 90-talet uppmärksamhet med sina större saker: D-molls-
