Sida:Norlind Svensk musikhistoria 1918.djvu/320

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
311

musikdramat Ran (k. t. 1903) och Arnljot (k. t. 1910) Det sista torde vara hans främsta verk i Wagnersk anda med svensk folkton som underlag. För orkester har Peterson-Berger skrivit flera betydande verk: konsertintermezzot Karneval i Stockholm (1902), balladen med ork. Flores och Blanzeflor (1903), symfonierna Baneret (1904) och Sunnanfärd (1913). Därjämte har han framträtt med flera solosånger, vilka i koncentrerad stämning komma nära Sjögrens bästa saker. Även äro hans pianostycken friska, individuella tonalster. Peterson-Berger har som fullödig diktare haft den stora fördelen att ej behöva låna text från annat håll för sina dramer. Även har denna hans diktarnaturell låtit honom djupare och rikare fatta en dikt och en stämnings individnella karaktär.

Av äldre kompositörer, vilka företrädesvis på 80-och 90-talet vunno erkännande, kunna nämnas: Elfrida Andrée (f. 1841 i Visby, domkyrkoorganist i Göteborg sedan 1867). Hon framträdde först med en del kammarmusik, däribland en pianokvintett i E-moll, en pianotrio och en stråkkvartett. Körballaden Snöfrid gavs för första gången i Göteborg 1879. Därjämte skrev hon en symfoni i A-moll (given i Göteb. 1909), en orgelsymfoni, en svensk mässa, en kantat vid skolinvigning, 2 violinromanser, Sommarminnen (given Göteb. 1904), Frithiofsuite (Göteb. 1909), flera solosånger och pianostycken. — Som symfoniker framträdde Anton Andersen (f. 1845 i Kristiansand; 1871—1905 cellist i hovkap.; sedan 1876—1912 lärare vid konserv.). 4 symfonier uppfördes: i Ess-dur på 70-talet, i H-moll 1884, Ess-dur 1888 och D-dur 1891 (den sistnämnda tryckt av Mus. konstför.). Ett konsertstycke för 5 violonceller upp-