36
den tillagda, och tvärtom. Intervallerna voro från början givna, och melodilinjen i motstämman var därför lätt att konstruera. Denna i början lätta tvåstämmiga sång vann stor utbredning och bidrog till, att man ägnade mindre omsorg om själva den enstämmiga melodiföringen. Just detta senare sidosättande av den rena liturgiska gudstjänstsången gav upphov till förbud för diskantsång vid den kyrkliga gudstjänsten. I Sverige ställde sig Vadstena på Birgittas egen befallning mot denna modernare sångkonst. Petrus Olai bestämde om sången i Birgittinerklostren: “Systrarna skola var dag sjunga högtidligt sina tider med stadighet och ödmjukhet, ej med ropfull röst, utan må sången vara måttligt stadig och enfaldig, ej med bruten röst, ej med diskant utan full med all ödmjukhet och gudelighet.“ Trots denna befallning, synes just Vadstena kloster blivit en härd för den flerstämmiga konstsången. Vi äga nämligen en beskrivning på festen vid Katarinas translation 1489, där diskantsången uttryckligen framhäves. Så heter det om tillrustningarna till festen: “Framom stolarna var uppsatt ett fagert kläde, bakom vilket stodo utvalde discantores, vilka voro väl kunniga i nova mensura.“ Själva Katarinaofficiet sjöngs till stor del “in discantu in nova mensura“. Till och med en självständig flerstämmig sång oberoende av gudstjänstsången förekom. Det heter nämligen: “Då de lyktade sekvensen, började discantores sjunga flere tenores in nova mensura.” Man kan av uttrycket “tenores“ sluta till, att dessa särskilda flerstämmiga sånger ej blott varit tvåstämmiga utan även trestämmiga. Någon fyrstämmig sång torde under 1400-talet knappt ha förekommit i Sverige.
