Utanför Vadstena omtalas flerstämmig sång bland annat i Uppsala. År 1298 heter det i korstatuterna för domkyrkan: “Cum organum dicitur cantores illius unam oram levent“, vilket närmast torde kunna översättas med: “Då orgeln klingar, sjunga sångarna enstämmigt“, en befallning, som väl vore onödig, om ej flerstämmig sång förekommit. År 1330 testamenterade en kanik i Uppsala en bok kallad “Discantus“ till domkyrkan.
Med den ferstämmiga musiken följde även den strängt normerade mensuralnotskriften, där varje nots tidsvalör angavs. Om denna mensuralmusik handlar en i Skennige på 1330-talet gjord avskrift av en kort avhandling “Musica mensurabilis“ av fransmannen Petrus Picardus (Upps. b. c. 453). En ännu utförligare avhandling, omfattande såväl mensuralnotskriften som den flerstämmiga musiken, är även bevarad i Uppsala bibl. (c. 55). Den är från tiden omkring år 1400 och har tillhört Västeråskaniken Ulf Holmgersson. Författaren av denna avhandling följer i början noga 1200-talets viktigaste skrift på området, Francos “Ars cantus mensurabilis“ men blir sedan mera självständig. Senare delen handlar om accentussången, vartill sluter sig en förklaring av Guidos hexachordsystem.
Hurudan den ej extemporerade flerstämmiga sången i Sverige sett ut, kunna vi bäst studera i Piæ Cantiones av 1582, där de gamla flerstämmiga sångerna ha bibehållits i sitt ursprungliga skick utan varje revision. Bland dessa finnas flera med typisk diskantsång från 1200-talets slut. Även förekommer en speciell, under 1300-talet mycket populär konstform, benämnd “rondellus“, en föregångare till canonformen. Stämmorna byta härvid plats, så att senare delen är en
