44
Den första nya högmässoritualen utgavs år 1531 av Olaus Petri. Kyrkosången fick här lida vidlyftiga inskränkningar. Genom den dagliga kursens bortfallande förlorade Antifonariet helt och hållet sin forna betydelse, men även Gradualet blev inskränkt till ett minimum. Den gamla Introitusantifonen bortföll, och högmässan inleddes i stället med läsning av en Davids psalm; den forna Gradualantifonen fick lämna plats för en läst eller sjungen sång: efter evangeliet blev Symbolum apostolicum även läst; Offertorieantifonen försvann fullständigt, och Communitioantifonen ersattes av en psalm; av övriga sånger lämnades frihet mellan läsande och sjungande av Sanctus. Av Gradualets väsentligaste delar, antifonerna i Introitus, Graduale, Offertorium och Communitio, fanns således ej en tillstymmelse kvar. Någon ersättning för allt detta gavs så gott som ej. För de eljest för lutherska kyrkan så karakteristiska psalmerna var ej heller någon större plats given. Under det Luther i sin Deutsche Messe av 1526 låter högmässan inledas av en andlig sång, börjar Olaus Petri sin med läsning av en Davids psalm. Luther föreskriver i Gradualantifonens ställe en sjungen sång, Olaus Petri lämnar frihet mellan tal och sång; enligt Luther skulle Credo i versifierad omskrivning sjungas, enligt Olaus Petri endast läsas. Olaus Petri skiljer sig således i musikaliskt hänseende såväl från katolicismen som lutherska protestantismen. Följden av allt detta musikens utestängande blev, att man efter någon tid så mycket kraftigare begynte längta efter gamla medeltidssången. Redan i bihanget till 1537 års upplaga av mässan tillstaddes att understundom sjunga Introitus och Graduale på latin. I 1548 års upplaga infördes för första gången psalmen “O rena Guds lamm oskyldigt“ strax efter Agnus Dei. En grundlig revision undergick mässan först 1571 genom Laurentius Petri. Man hade då länge önskat att få medeltidssången tillbaka.
