hovkapellmästaren är identisk med den brandenburgiske musikern, så mycket mera som Gustaf Adolf var gift med en brandenburgisk prinsessa. Schmidt kvarstod som hovkapellmästare till 1636. Såsom främsta namnet efter Schmidt nämnas hovorganisten Andreas Düben, vilken, efter grundlig utbildning i orgelspel hos Sweelinck i Holland, inkom till Sverige och där anställdes i hovkapellet 1621 samt därjämte 1625 som organist vid tyska kyrkan. Sistnämnda år anställdes även Andreas Dübens broder Martin i hovkapellet, ävenledes som organist. Nyssnämnda Caspar Zengel blev längre fram lärare för Anders Dübens son Gustaf Düben. Då familjen Dübens egentliga stora verksamhet vid hovet först infaller efter 1630, vilja vi längre fram teckna hans liv. Oaktat Andreas Düben var hovkapellmästarens närmaste man, blev han ej direkt hovkapellmästare efter Jakob Schmidt, utan denna syssla gavs åt en annan musiker, som under 1620-talet omtalas tjänande i hovkapellet, nämligen Ludvig Bille, vanligen kallad “Ludvig Speleman“. Hans förnäma börd synes härvid ha gjort förnämsta utslaget.
Med alla dessa 1620-talets musiker i hovkapellet hade man nått upp till en ståndpunkt jämngod med de tyska hovens. Framför allt hade man i Anders Düben förvärvat sig en väl utbildad och förfaren man såväl i konstens teori som praktik, och den kommande stora epoken skulle med honom i spetsen få en dominerande personlighet, varunder musiken vid svenska hovet kunde antaga kontinentala former.
Det djupa intresse, som kom musiken till del vid hovet hade till följd, att även adeln i vidsträcktare mån tog sig an konsten. Kunskap i musik blev ett oundgängligt villkor för en fullbildad adelsmän.
