Den mest omhuldade formen för sällskapsmusiken var dansen. Av svenska dansuppteckningar från denna tid finnes ej mycket kvar. De få notböcker, som giva oss någon underrättelse härom, kunna övertyga oss om, att Sverige stått på samma ståndpunkt som det övriga Europa. Några danser för stråkinstrument finnas upptecknade år 1569 i en notbok, vilken sedan blev tyska kyrkans tillhörighet (nr 45). Från 1595 hava vi redan lärt känna en med polska danser (T. k. bibl. nr 32). Från början av 1600-talet finnas åter några danser antecknade i ett exemplar av M. Vulpii Cantiones sacrae 1602 (T. k. bibl. nr 3). Såsom en fjärde källa kan Per Brahes lutbok från 1620 betraktas. De vanligaste danserna i Sverige voro enligt dessa notböcker: pavaner, galliarder, couranter samt tyska och polska danser. Särskilt de i Vulpii Cantiones upptecknade danserna äro intressanta, alldenstund de huvudsakligen äro engelska. De engelska instrumentisterna voro vid denna tid de i hela Europa mest omtyckta, och Sverige kunde så mycket lättare lära känna deras musik, som vid det närliggande danska hovet just då flera framstående engelska musiker vistades. Av de utländska instrumentalkompositörerna voro i Sverige omkring år 1600 lutspelarna John Dowland, Diomedes och Boquet mest kända. Under den nya tidsåldern, som sedan följde, mottog även adelsmännens musik starka intryck från utlandet, och skickligheten å musikinstrument steg så högt, att de unga svenska adelssönerna ej blott kunde försvarligt spela luta utan även klavér.
Utanför herreklassen begynte borgarklassen visa ett större intresse för tonkonsten. Överallt hörde det till god ton att kunna traktera ett musikinstru-
