Sida:Norlind Wagner 1923.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

104

förra tankegången. Åsikterna i livsuppfattning ha förändrats med tiden och ävenså de musikaliska principerna. Vad texten beträffar, finnes en väsentlig skillnad i läggning mellan 50-talets drama »Sigfrids död» och »Ragnarök». I den förra är gudarnas makt försvagad genom ringens förbannelse men deras undergång ej beslutad. Då valkyrian (i »Ragnarök») meddelar Wotans dröm, där han sagt, att gudarna kunna räddas, därest ringen kastas i Rhen, bör ju närmaste konsekvensen vara, att när Brynhilda efter Sigfrids död till sist kastar den i floden, räddningen — icke undergången — skall följa. Det äldre dramat har även konsekvent bevarat detta drag. Wotan återfår sin makt. »Blott en må härska: Allfader du härlige! Fröjda dig åt friaste hjälten!» så slutar »Sigfrids död». I »Ragnarök» finnas även två versioner, i den ena slutar allt med Brynhildas farväl och i den andra uttalar hon domen över världen. De här sid. 7 citerade slutorden (efter dubbelstrecket) om »kärlekssorgens kärvaste smärta», äro ytterligare tillägg för att låta dramat komma i full överensstämmelse med mästarens senare allvarligare och tyngre livssyn.

Slutet, sådant det ursprungligen var i »Sigfrids död», verkar avgjort friare och ädlare. Wotan den väldige griper sin härskarlans, Brynhilda blir åter valkyria och för till Valhall den fallne kämpen. Rhenguldet var från början huvudmotiv, och gudarna, jättarna, människorna och underjordens makter blott olika ägare av en skatt, som ej till-