hör dem. Av sidomomentet gudarna skapades sedan ett huvudmotiv: världens undergång. I »Ragnarök», som just skulle handla härom, uppträda inga gudar, och någon motivering, varför Valhall brinner upp lämnas ej heller.
Även i musikaliskt hänseende finnas ojämnheter. De båda första delarna ligga till tiden före »Tristan» och närmast efter »Lohengrin», och sista efter »Mästersångarna», då redan »Parsifal» var färdig i allmän skiss. För att kitta samman allt både före och efter till en helhet behövdes talrika omredigeringar, och dessa ha på sina ställen rätt betänkligt skadat totalintrycket. Mest enhetliga verka »Rhenguldet» och »Ragnarök» — dock var för sig, ej som delar av samma verk.
Den 13—17 augusti 1876 ägde festspelsteaterns
invigning rum med »Nibelungens ring» i närvaro av
den mest utvalda publik. Kejsar Wilhelm av Tyskland,
kejsar Pedro av Brasilien, konung Ludvig av
Bayern och en lysande rad av furstar hade kommit,
därjämte musiker från världens alla hörn — die
Elite der Geburt und des Geistes. Tysklands
yppersta konstnärer hade ställt sina krafter till
förfogande. Hans Richter dirigerade, Albert Niemann
sjöng Siegmund, Frantz Betz Wotan, Georg Unger
Sigfrid och Amalie Materna Brynhilde. Alla vän-
