110
manz frågar, vem han är. Han vet ej detta, han är uppfödd i skogen utan att veta något om strid och har flytt från sin moder för att lära känna världen. Kundry förebrår honom, att han givit sin moder döden genom sin flykt. Parsifal störtar hotfullt fram och griper henne i strupen, men Gurnemanz förebrår honom ånyo. »Vad ont har hon dig gjort? Hon sade sant.» Parsifal försmäktar av törst och Kundry bringar vatten. Han blir tankfull. Hon vedergäller ju ont med gott. En sällsam lära! Man hör klockeklang, och Amfortas bäres i högtidligt tåg förbi. Scenen förvandlas och man står i Grals tempel, där nattvardens heliga ceremoni försiggår. Amfortas reser sig i smärta, då han skall avhölja Gral. Parsifal står undrande och gripen. Han fattas av medlidande för den sjuke. Gurnemanz stöter honom bort. En stämma från höjden ljuder: »Den rena dåren, som misskund lär.»
Klingsor befinner sig i sitt slott och kallar Kundry till sin tjänst. Parsifal kommer och måste nu, som alla, vilka beträda området, frestas att falla för den sinnliga lockelsen. En underbar trollträdgård synes, och unga vackra flickor störta fram för att locka Parsifal till sig. Men han förstår intet — känner endast obehag av deras närgångenhet. Kundry träder då i stället fram. Hon förebrår honom ånyo hans moders död och gör honom därmed vek. Sen vill hon trösta och trycker en het kyss på hans läppar. Parsifal gripes av plötslig förskräckelse. Han tänker på Amfortas och hans sår. »Ditt
