sår jag ser det blöder: nu blöder det för mig!» Kundry blir botfärdig och säger, att han kan förlossa henne. »Bär du på hjärtat vad andra smärtat, mig också misskund du give!» Hon berättar sitt lidande för att väcka hans medlidande. »Fick jag din kärlek blott röna, förlossning gåve du mig!» Parsifal stöter henne häftigt från sig. »Försvinn! Osaliga mö!» Hon ropar på hjälp; Klingsor kommer och kastar den heliga lansen mot honom, men denna stannar svävande över hans huvud. Parsifal griper lansen och gör med den korstecknet. Klingsors borg försvinner.
Det är härlig vår utanför Gralsberget. Gurnemanz och Kundry träffas åter. Han vill stöta bort henne, men hon önskar blott att få »tjäna, tjäna». Parsifal klädd i vapenrustning nalkas, men Gurnemanz ber honom nedlägga vapnen. Han öppnar hjälmen, lägger vapnen på marken och försjunker i bön. Parsifal kommer blott för att skänka frälsning åt den lidande. Gurnemanz döper honom i floden. »Välsignad rene, som din rening nådde!» Parsifal döper sedan Kundry »till tro på Återlösaren». Parsifal iklädes gralriddarnas vapenrock. — Med lansen i hand går Parsifal att söka Amfortas. — Scenen är ånyo i Gralstemplet, där Amfortas ännu en gång skall avhölja kalken. Titurels lik föres förbi, och hans son utbrister i häftiga verop. Parsifal kommer med lansen och helar hans sår. »Välsignas må din smärta, som varm och stor misskund och vishet, ren och from, åt tveksam dåre gav.»
