guld! Rhenguld! Rena guld! O, skimrade än uti djupet din skira dag! Trohet och dygd sig dölja i djupet! Falsk och feg skiftar där ovan all fröjd» (sista sången i »Rhenguldet»). — Det blev hans svanesång.
Följande dag kände han sig ej riktigt väl och arbetade på sin avhandling »Över det kvinnliga i det mänskliga». På eftermiddagen fick han kramp och avled kort därefter. Hans stoft fördes till Bayreuth, där han under storartat deltagande från hela Tyskland begrovs i trädgården till sitt hus »Wahnfried».
I sin bok om »Ett slut i Paris» låter Wagner en
tysk musiker på sin dödsbädd uttala sin konstnärliga
tro i följande ord:
Jag tror på Gud, Mozart och Beethoven, likaså på deras lärjungar och apostlar. Jag tror på den helige Ande och på den enda odelbara konstens sanning. Jag tror, att denna konst utgår från Gud och lever i alla andligen upplysta människors hjärtan. Jag tror, att den som blott en gång frossat i den upphöjda njutningen av denna konst för evigt måste vara henne tillgiven och aldrig kan förneka henne. Jag tror, att alla genom denna konst bli saliga och att det därför är tillåtet att lida hungersdöden för henne. Jag tror, att jag genom döden blir lycksalig. Jag tror, att den höga konstens trogna lärjungar skola leva evigt förklarade i en
