Hoppa till innehållet

Sida:Norlind Wagner 1923.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

114

I övrigt har han aldrig sökt närmare utveckla sin religiösa ståndpunkt. Han älskade symboler och som sådan förstod han den katolska gudstjänsten men uttalar sig aldrig om dess tro. Parsifal kan ge ett svar på hans inre övertygelse i andliga ting.

Teatern hade allt sedan hans ungdom stått för honom som en anstalt till folkets moraliska uppfostran, och hans förslag att ställa den under ecklesiastikdepartementet i stället för hovförvaltningen vilar på hans uppfattning om scenen som en sedlig makt. Ju allvarligare hans sinne blev under motgångar och mödor, dess mera betonande hade nödvändigheten av teaterns ädelhet och renhet. Den skulle visa »lidandet» och väcka längtan efter förlossning, bilda och dana själen till förståelse av andens höghet och härlighet. Därför behövde scenen »vigas» genom en religiös akt — en gudstjänst.

Under sysselsättningen med Parsifal läste Wagner särskilt Indiens litteratur och därjämte den religiösa extasens store dramatiker Calderon.

Parsifalfestspelen visade ett betydligt pekuniärt överskott, och Wagner kunde således glad se framtiden an. För att vila sig reste han till Italien, där han under vintern bodde i palazzo Vendramin i Venedig. Liszt besökte honom där. Han följde med liv och lust karnevalen i februari och var över huvud i mycket glad, upprymd stämning. På kvällen den 12 februari läste han för de sina Fouqués »Undine» och sjöng sedan rhendöttrarnas sång: »Rhen-