siet och tog studentexamen. För att visa sin goda vilja skrev han en dikt på grekiska, men läraren brydde sig ej om poesien utan såg blott de grammatikaliska felen. Så miste den unge gymnasisten all lust för skolan, och tyvärr gick det likaså med musikteorien. Läraren kunde ej finna, att han hade några direkta anlag. Reglerna brydde han sig ej om, och harmoniundervisningen gick mycket dåligt framåt. Beethoven var hans idol, och för sig själv gjorde han ett klaverutdrag av nionde symfonien. Han lämnade det till ett förlag men fick det tillbaka.
Lyckligtvis skedde en vändning till det bättre 1829. Teatern i Leipzig fick nya krafter, och Rosalie kom med den nya truppen till Leipzig. Musiken blomstrade upp, och operarepertoarens mästerverk gåvos med de yppersta krafter. Marschners »Vampyren», Aubers »Den stumma» hörde Wagner med förtjusning, men mest hänförde honom Beethovens »Fidelio» med Wilhelmine Schröder-Devrient i Leonores roll. Hur gripen han blev av denna Leonoreframställning framgår av självbiografien: »När jag ser tillbaka på hela mitt liv, kan jag knappast finna någon händelse, som jag kan ställa vid sidan av denna, vad beträffar dess verkningar på mig. Den som erinrar sig denna underbara kvinna från denna period av hennes liv, måste på något sätt kunna bekräfta den nästan demoniska värme, som denna oförlikneliga konstnärinnas mänskligt-extatiska framställning nödvändigtvis meddelade till åhöraren. Efter föreställningen stör-
