Sida:Norlind Wagner 1923.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

20

fugor och canons, men att ni nu kan det, ger er teknisk självständighet.» Wagner vördade och dyrkade sin lärare och kände ej alls någon lust att protestera mot teorien.

Nya kompositioner tillkommo i rask följd: en konsertuvertyr i D moll, en uvertyr i C dur, en symfoni i C dur skrevos hösten 1831, och året därpå två pianosonater, en fyrhändig polonäs, en pianofantasi i Fiss moll, »Sju sånger till Goethes Faust» och scenmusik till Baupachs »König Enzio». Alla dessa äro väl utarbetade utvisande flitiga studier bland annat av Mozart, Weber och Beethoven. I tekniskt hänseende skiljer sig Wagner i sina ungdomsverk avgjort från de samtida yngre romantikerna genom att hålla sig strängt till formerna, även är han i allmänhet knapp i temabehandlingen och fullföljer sina intensioner med en seg konsekvens utan att bli långrandig. Just denna logiska sida i hans kompositioner gör, att han ofta verkar väl mycket reflekterad och för mycket schematiserande. Hans dikteriska försök visa betydligt större mogenhet beroende på längre övning inom området. Wagner har själv uttalat sig härom en gång, då han yttrar om ungdomars första försök. Han säger där, att en diktare har det mycket lättare än en musiker, ty den förre har redan språket givet och behöver ej sätta sig in i ett nytt, under det att den senare först måste tillägna sig det formella, lära sig, huru tankarna och känslorna skola uttryckas, och först sedan han som