ett nytt språk fått fast grepp om det tekniska, kan han komponera. En diktare skriver därför redan från början bättre saker än en musiker.
Det kan sättas i fråga, om detta resonemang är riktigt. En boren kompositör har fått det formella i blodet redan från början och behöver blott tekniskt utbilda det språk han skall uttrycka sina tankar på liksom en diktare sitt modersmål. Hos Wagner var det annorlunda. Han föddes diktare och musiker på en gång, och detta måste göra honom mången gång osäker om uttrycksmedlen. Jämföra vi honom med diktarkompositören E. T. A. Hoffmann, träffa vi hos denne senare vissa särdrag, som ej förefinnas hos Wagner. Hoffmann var än musiker, än diktare men aldrig båda på en gång. Fastän han talar om ett framtidens konstverk, där diktare och musiker skulle vara ett, förmår han ej skriva operor i text och musik. Till »Undine» skrev han musiken men överlät texten åt Fouqué och ursäktar sig med, att han ej kunde två gånger bli inspirerad för samma sak. Wagner går annorlunda till väga. Texten skapas till stor del samtidigt med musiken, och därför måste han taga ömsesidig hänsyn till båda. Innan han lärt sig denna svåra konst, blir han osäker om uttrycken såväl inom dikten som kompositionen. Än faller han ned och blir en dålig diktare än en dålig musiker. Det blir överallt »döda punkter» än därför, att texten hänför honom för mycket, så att musiken ej kan få det rätta uttrycket, än därför, att tonkonsten griper ho-
