22
nom, så att texten ej kan följa med. Ännu i »Rienzi» och »Flygande holländaren» är detta mycket ofta fallet, men ej ens i de följande mästerverken råder full likformighet. Till och med i Parsifal finnes dylik inkongruens. Lättare gick det naturligtvis i de självständiga styckena: instrumentalverken utan text och dikterna utan musik.
I Wagners produktion kan även ofta följas perioder, då den ena eller andra konsten får i företrädet. Före 1829 är han blott diktaren, 1829—31 ensamt musikern, sedan följer en övergångstid, då båda inspirera honom i lika grad. 1848 uppstår åter i musikproduktionen en lucka, som sträcker sig fram till 1852, under vilken diktaren är den ensamt talande. 1864—69 träder åter musiken tillbaka. Ofta skapas dikterna under en period — visserligen med små musikskisser därtill — och musiken under en annan. Fullt diktarkompositör på en gång blir han aldrig — och det kan över huvud sättas i fråga, om någonsin en sådan dubbelkonstnär existerat. Wagner har även själv känt denna tvådelade verksamhet tryckande. Ibland har han velat förneka sin dikteriska förmåga och framhävt sin musikaliska mission som den viktigaste. Vid andra tillfällen däremot har han uttalat sig i motsatt riktning. »Jag är ingen musiker», säger han ännu på 80-talet till Hugo Wolf, när denne gör honom sin uppvaktning.
Med hösten 1832 begynner Wagners egentliga musikdramatiska produktion, då han finner, att
