ty direktörerna hade annat att göra än höra på romanser. Tysken frågar, om det också vore oriktigt, när tidningarna omtalat, att stora sångare och sångerskor framfört och rekommenderat obekanta talangers arbeten. Vännen ville ej förneka sådant, men konkurrensen vore stor, och för att de stora konstnärerna skulle göra sig en verklig möda krävdes ytterst inflytelserik rekommendation. Musikern har ej mer att säga utan frågar blott: »Hur ha de otaliga burit sig åt, som i Paris först blivit kända och sedan berömda?» Vännen svarar likgiltigt: »Det vet jag inte». — »Ditt kalla hån skall icke se mig vika. Om ett år — minns mina ord — om ett år skall du kunna fråga varje gatpojke efter min adress eller också får du underrättelse från mig om vart du bör bege dig för att få se mig dö.»
Ingen av dessa förutsägelser slog in, han blev ej berömd i Paris, ej heller dog han. Men nöd och elände mötte honom. Han hade ibland intet att äta, ibland knappt någon bostad. I oktober 1840 kastades han till och med i skuldfängelset. Hans många planer slogo, som »vännen» i novellen förespått, alla fel. Han började med att söka beskyddare och vände sig först till Meyerbeer. Denne rekommenderade honom till Stora operan, denna hänvisade honom till en librettist, som ville ha musik till en vådevill. Wagner skrev den genast, men koristerna förklarade den outförbar och musiken uppfördes aldrig. Han fick kapellmästare Habeneck
