I.
DET ÄR en märklig tillfällighet, att Wagner så ofta skrivit om sig själv. Redan 1842, vid ännu ej fyllda 30 år, utarbetar han en autobiografi, och 57 år gammal dikterar han för sin hustru en hel bok om sitt växlingsrika liv. Men ej nog härmed: hans brev överflöda av långa biografiska meddelanden berättade i översiktlig form liksom ville han låta sina vänner noggrant följa vad som hänt honom. Slutligen finnas biografiska uppgifter och karakteristiker i andra hand, till exempel i parisernovellerna 1841, där han talar om en tysk musikers öden i främmande land.
Orsakerna till detta ständiga återvändande till sin egen person äro lätta att finna. Han måste försvara sig och sitt handlingssätt inför världen. Mästaren i två konstarter — diktning och musik — kunde ej vänta sig full förståelse mer än av ett fåtal. De litterärt intresserade hade svårt att fatta hans musik, musikerna däremot hans diktkonst. Det finnes emellertid även en annan orsak. Han ville genom att analysera och klarlägga sitt eget väsen bli säker på sig själv. Wagner var egentligen ingen kontemplativ natur, som nöjde sig med att inåtvänt drömma — tvärtom strävade han ständigt utåt, men
