4
denna verksamhet i och för världen krävde en viss motvikt inåt: han behövde liksom en lönnkammare för sig själv, där han oberörd av världen kunde göra sin själsbikt.
Det ligger i all autobiografi en svaghet att hellre skildra sig, som man önskar, att man vore, än så som man verkligen är, och därmed betona sidor i sitt väsen, som ej eljest äro så starkt framträdande. Det har gått med Wagner på samma sätt. Han vill gärna ursäkta sig och sitt handlingssätt, gärna be om förlåtelse och anhålla om eftervärldens mildhet och överseende. Då hans lärjungar och partivänner ville följa sin käre mästare i allt, togo de med förtjusning alla dessa bekännelser och läto dem gå som fullständigt gångbart mynt. Följden blev, att Wagner fick en helgongloria om sitt huvud med en strålglans som högst få av konstens ledande andar.
Många av dessa skildringar av och ur hans eget liv äga en utomordentligt behaglig charme över sig. De äro som suckar ur ett kvalt människobröst, böner och rop från en arm förpinad själ, som aldrig rätt blivit förstådd. Så här talar han till exempel under sin första parisertid (1841):
»Nöd och sorg, du den tyske musikerns skyddsgudinna, till dig vill jag rikta mina första lovprisande ord! Låt dig besjungas, du mitt livs ståndaktiga följeslagerska! Du har hållit dig troget till mig och aldrig övergivit mig, leende lyckoväxlingar har du städse med kraftig hand avvärjt, du
