glömt allt. Kyrkans klockeklang har väckt honom, han återvänder till jorden för att genom ånger sona sitt brott men gripes ånyo av kärlekens berusning och sjunger den sinnliga njutningens lov. Ingen mer än påven kan lösa honom från straffet — men kyrkans högste vägrar honom förlåtelse. Han vill återvända till kärlekens drömliv, men en ren kvinnas kärlek skänker den slutliga friden.
I musikaliskt hänseende finnas två höjdpunkter: scenen i Venusberget, där brottningen mellan jordevarelsen och kärlekens demon äger rum; samt scenen i sångarsalen, där striden gäller den jordiska och himmelska kärleken. I den förra scenen segrar människan över underjorden (Tannhäuser — Venus), i den senare himmeln över jorden (Elisabet—Tannhäuser). I de båda första akterna är allt distinkt och klart utvecklat redan från början, och den lilla förändringen, som på 60-talet företogs med första scenen, har ingen integrerande betydelse. Tredje akten är däremot mera osäker, och Wagner har ofta ändrat på den. Försoningstanken och offret av medlidande vann allt större betydelse i Wagners senare liv, och han ville därför skarpare pointera detta och på samma gång ge en klarare belysning av ämnet. Han övergav dock till sist alla revisionsförsök erkännande, att han ej förmådde tänka om igen sina ungdomstankar.
»Nummer»-musiken med fullt slutna konstformer hade han nu definitivt lämnat och allt hade blivit logiskt sammanfogade scener, men kvar stodo
