nan än på 30-talet, då Liszt bott där, och konsten befann sig i lägervall. Wagner reste således åter till Zürich och stannade sedan i över åtta år i den rika handelsstaden. Några vänner hjälpte honom, så att han kunde existera, och så började han ånyo sysselsätta sig med en del arbeten. Det blev dock ej musikdramer först utan teoretiska skrifter. De viktigaste böckerna äro: »Die Kunst und die Re- volution» (1849), »Kunstwerk der Zukunft» (samma år), »Kunst und Klima» (1850), »Das Judentum in der Musik» (samma år) och »Oper und Drama» (1851). De första av dessa äro mera politiskt hållna, där konstens förhållande till samhället belyses.
I »Framtidens konstverk» upptages till behandling konstens uppgift i staten. Endast där ett verkligt behov finnes, har konsten något berättigande. Folket är inbegreppet av alla dem, som känna gemensam nöd. Ur denna nöd skall all längtan efter konsten uppstå. Finnes ej denna inre längtan, blir konsten endast lyx, vilket är detsamma som »ett behov utan behov». Samhället är en sammanslutning av alla dem, som känna en gemensam nöd. Framtidens konstverk vilar i första hand på samhörighetskänsla, behovets längtan efter gemensam hjälp, gemensamt skapande. Samhörighetskänslan bör i konsten som i samhället vara det formgivande. Tre konstarter — dans-, ton- och diktkonst — böra förenas till ett. Det är den enskilda konstartens frihet och fröjd, kärlek och
