64
tvinga sig till konsekvent tänkande i konsten. På detta sätt kunna skrifterna snarare anses vara föregångare än efterföljare till hans konstnärliga skapande. Det är ej 40-talets musikverk, som försvaras, utan de kommande, som få sin belysning. Böckerna säga mindre vad han gjort — de protestera till och med ej sällan mot hans forna tro — än vad han i framtiden ämnar göra eller åtminstone strävar efter att fullborda.
Mycket av Wagners tankar och förkunnelser låta sig enklast förklaras ur hans egen karaktärsart. Om sin natur yttrar han en gång till vännen Röckel: »Min naturs normala tillstånd är exaltation, under det den vanliga ron är dess abnormala stadium. Jag mår blott väl när jag är utom mig.» Till Mathilda Wesendonk säger han: »Musiken gör mig nu en gång blott till en exklamativ människa och utropstecken är egentligen den enda mig tillräckliga interpunktionen, så snart jag lämnar mina toner. Det är också den gamla entusiasmen, utan vilken jag ej kan bestå.» Denna inre häftighet och värme i allt gör, att han gärna motsäger sig och nedgör, vad han förut försvarat. »Jag är ett hav av motsägelser», yttrar han själv till Otto Wesendonk.
Denna exaltation med snabba växlingar och tvära omkastningar även i lynne hade varit omöjlig för honom att bära, om han ej haft ett medel att sammanbinda och sammanfoga allt till en helhet. Han verkar i det ytire snarare som en harmonisk varelse med frid och ro. Denna inre syntes
