Hoppa till innehållet

Sida:Norlind Wagner 1923.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
63

på så sätt skapades en nationell grundval. Dramats uppgift är att teckna individens frigörelse genom samfundet. Musiken i dramat bör födas samtlidigt med ordet och framgå ur versen genom att blott vara ett nödvändigt, naturligt stegrat uttryck för versens tankeinnehåll. Känslomomentet kan dock ej tecknas enbart genom det sjungna ordet. Därtill behöves något annat, som genom sitt ursprung ur den rena känslan kan ge den rätta tolkningen och innebörden — nämligen den beledsagande musiken i musikdramat orkestern.

I en uppsats av 1852 om »Musikalisk kritik», uttalar Wagner, att han drivits att skriva böcker ej för all vädja till publiken utan för att vända sig ifrån den, emedan han givit den förlorad som en lanklös och hjärtlös massa. Han vill med viljans hela styrka frigöra sig från beroende av en publik. Man får därför ej vänta sig objektiv analys. Det är en konstnär, som lidelsefullt sjunger ut med sin mening. Wagner säger själv, att han icke författat sina skrifter med teoretikerns nödvändiga, kyliga ro, utan med en lidelsefull otålighet, i häflighet och i en uppretad sinnesstämning — som givetvis är teoretikern främmande — i ett abnormt tillstånd, som liknat kramp, då hans hjärna varit särskilt sjukligt plågad. Böckerna måste också läsas som bekännelser skapade av en trängtan efter att sjunga ut med sin övertygelse. Han har skrivit sina böcker även av ett annat skäl: för att genom skrivandet få klarhet om sig själv, för att