premiär på Stora operan. Året innan i augusti var Tristanpartituret avslutat, och han hoppades att någonstädes i Tyskland få verket uppfört.
Parisvistelsen blev i början angenäm nog för honom. Otto Wesendonk, som ej ens efter skilsmässan 1858 övergivit honom, hade köpt ensamrätten till Nibelungenpartituret för 24,000 francs, och med dessa penningar kunde Wagner göra i ordning ett hem åt sig med all komfort i den franska huvdstaden. Fri från ekonomiskt tryck ville han nu också ha sin Minna hos sig och kallade henne till sig. De förstodo varandra numera ej. Att vara grande dame och hålla audienser därtill passade hon ej, och den stora tjänstepersonalen besvärade henne. Hon var van vid att gå i köket själv och syssla i hemmet utan hjälp. Sin man såg Minna så litet. Han var än borta, än hemma och hade mottagning. Musikaftnar för en utvald församling hade han regelbundet, och då kom allt vad Paris hade av förnäm värld dit. Minna skulle sitta i siden och sammet och se intressant ut.
I januari hade Wagner givit tre orkesterkonserter i Paris och i mars följde två i Brüssel. Alla musikvänner talade om den underbare mästaren, och såväl börds- som penningaristokratien ville lära känna honom. Direktör Carvalho vid Théâtre Lyrique funderade på att ge »Tannhäuser» och såg sig blott om efter lämpliga solistkrafter. Wagner ville dock hellre ha sitt verk upp på Stora operan, och genom furstinnan Pauline Metternich lyckades
