78
han få kejsarens befallning till Stora operan att genast öva in verket.
Så långt hade allt gått väl. Dock skulle han även få pröva på hårda motgångar. Från Karlsruhe kom underrättelsen, att Tristan ej kunde uppföras där. Musiken beredde för stora svårigheter. Fienderna i den franska huvudstaden voro många och starka. Mest grep det väl Wagner, att Berlioz — Liszts vän och den nya konstens överstepräst i Paris — öppet förklarade sig mot »framtidskonsten». »Jag höjer handen och svär: con credo>», hade han på sitt vanliga lidelsefulla sätt sagt. Härtill kommo ekonomiska trångmål. Han hade levat över tillgångarna och befann sig i skuld. Förmögna vänner hjälpte honom väl ur förlägenheten, men hans stora hus slukade ständigt nya summor. Arbetet på Tannhäuser hindrades även på mångahanda sätt. Balettkåren protesterade, för att det ej fanns en balett efter andra akten. Wagner sökte ställa dem till freds genom att ändra om scenen i Venusberget, så att de kunde få dansa där, men det hjälpte ej mycket. De förklarade, att den fina publiken ej kom så tidigt till teatern. Deras konst skulle således vara förgäves. Meyerbeerpartiet uppbjöd hela sin förmåga att hindra en Wagnerpremiär. Äntligen var man färdig med förberedelserna, och den 13 mars 1861 var den stora dagen — men vilken dag! Under hela föreställningen visslades, stampades och skränades, så att Wagner knappt själv kunde höra musiken. Andra och tredje gån-
