80
av känslor i ord och toner. Han hade i Zürich sysselsatt sig med Schopenhauer (1854), och ur denna hämtat sin nya uppfattning om livet som en trängtan efter döden — befriaren. Allt detta filosoferande återspeglas i dramat. Både Tristan och Isolde veta från början med sig, att de vigt sig till undergång och leva blott för en smärta, som de själva sökt och som de frivilligt hängett sig åt.
Handlingen är den minsta möjliga: Tristan — konung Markes av Cornwallis trogne tjänare — skall på ett skepp föra Irlands konungadotter Isolde till sin herre som hans brud. Isolde tärd av kärlek till Tristan vill giva sig döden, innan hon nått Cornwallis’ kust och ber Tristan tömma giftbägaren med sig. Han bifaller härtill, men Isoldes tjänarinna Brangäne har i stället givit dem kärleksdrycken, för att på så sätt åtminstone rädda dem till livet. Just som de falla i varandras armar, ropas, att båten nått land och Marke väntar sin gemål. I andra akten har konungen gått på jakt, och Tristan och Isolde mötas i trädgården utanför borgen, där de i nattens stillhet hålla varandra fast omslutna. Den falske Melot har upptäckt allt för konung Marke, som nu överraskar de älskande. Tristan vill hämnas på Melot men avstår från att försvara sig. Sårad faller han i Isoldes armar. I tredje akten är Tristan av sin trogne tjänare Kurvenal förd långt bort till sin egen borg. Hans sår kan ej botas mer än av Isolde, och man har sänt bud till henne. Hon kommer, men Tristan
