gen — den 18 och 24 mars — skedde samma protester. Då förmådde han ej stå ut längre utan tog sitt verk tillbaka. Därmed var hans andra vistelse i Paris avslutad.
I mars for han till Karlsruhe och sedan till Weimar, där han sammanträffade med Liszt och medlemmarna i Allmänna tyska musikföreningen — en nygrundad sammanslutning för Liszts och Wagners musik. Därefter gick i augusti färden till Wien, varest man lovat uppföra »Tristan och Isolde».
Wagner hade särskilt satt sin förhoppning till detta verk. »Denna Tristan blir något fruktansvärt», skriver han, då han höll på att avsluta arbetet, »denna sista akt! Så långt har det måst gå med mig. O, det blir djupt och skönt, och de upphöjdaste under foga sig smidigt till sinnet! Något sådant har jag ännu ej gjort: men så går jag också alldeles upp i denna musik!» Wagner hade rätt: det blev något säreget, som ej liknade något annat av hans andra dramer. Han såg, att hans tankar om musikdramats natur just här fått verklighet, därför ville han även försvara sig från sådana beskyllningar, att allt skapats, sedan teorierna först lagts till rätta. Det var något vida högre än alla spekulationer i en ny stil, och om teorierna bekräftats, var detta blott ett bevis på, att han ej tänkt annat än vad som kunde konstnärligt utföras.
Det säregna i verket ligger i själva stilen. Allt är psykologisk utveckling, ett slags själslig analys
