lighet och mjukhet i nerverna — ha att bära ett martyrium. Som ingen född att härska, begåvad med en kraft, som kunde både bygga och krossa, med en törst efter övermänsklig skönhet, har han tre fjärdedelar av sitt liv måst kämpa med all slags brist, därtill sjukdom, nöd och fullständigt oförstående från sin nästa.»
Kärlek och sorg voro de ledande krafterna i Wagners hela liv, dock ej motsatser, som upphäva varandra utan blott två sidor av samma väsen. »Kärlekssorg» och »kärlekslycka» äro därför hos honom identiska begrepp. Kärleken är livet, men livet kan ej levas fullt utan smärta och lidande. I »Ragnarök» låter han Brynhilda sia om världens undergång:
Vad störst jag i vishet lärt, livet jag ger i arv:
Ej gods, ej guld, ej gudomens prakt,
ej hus, ej härd, ej härskande prål,
ej svikande eders snärjande ord,
ej hycklande seders hämmande lag.
Sällhet i fröjd och sorg
kärleken ensamt ger. — —
Alltings eviga, saliga ände,
veten I, hur jag den vann?
I kärlekssorgens kärvaste smärta
seende vart min blick.
Till Mathilda Wesendonk skriver han (september 1858), då hon öppnat sin famn för honom: »Så invigde du dig åt döden för att skänka mig livet; så mottog jag ditt liv för att lida med dig, för
