Sida:Norlind Wagner 1923.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

6

såg, hur man plågade hästarna på Paris’ gator. Han hade ett milt sinnelag och blev aldrig ond, när gatpojkarna knuffade ned honom från de trånga trottoarerna. Men tyvärr hade han ett ömtåligt konstnärssamvete, var äregirig, men utan talang för intriger» (»Ett slut i Paris»).

Äregirigheten var en av hans svaga sidor men kanske ännu värre en annan: han hade så svårt att maskera sig, att dölja sitt väsen under en fin sällskaplig yta. Sanningen måste ut, kosta vad det ville. »Kan du ljuga? Nej. Nå, då är du förkastad, föraktad som ’ateisterna’ i England. Ingen talar vidare med dig. Alltså, hoppas städse att din goda genius måtte skydda dig för allt detta. — Skratta, var lättsinnig — men härda ut, plåga dig själv, så blir allting till sist bra! Dröm, det är det allra bästa. — Lyckligt det geni, mot vilket lyckan aldrig log!» (»Konstnären och offentligheten.»)

En av Wagners vänner, Paul Joukowsky, har karakteriserat honom på följande sätt: »Han var en alltigenom demonisk natur. De krafter, som levde i honom, behärskade honom fullständigt. Hans behov av konstnärligt gestaltande, hans viljande och önskande, hans kärlek och hat, idéerna, som föddes inom honom, allt tog honom fullständigt i besittning; för honom var det konstnärliga skapandet och skriftställarverksamheten en befrielse från den tryckande rikedomen i hans väsen. Han var i varje ögonblick av sitt liv skapande. I världen måste en sådan natur — till på köpet med en gränslös käns-