Mästersångarna äro diktare, som gått igenom alla graderna från lärling till mästare men ändå förblivit ärliga och redliga hantverkare — buntmakare, bleckslagare, bagare, tenngjutare, kryddkrämare, skräddare, såpsjudare, kopparslagare och strumpvävare. En riddare, Walther von Stoltzing, har förälskat sig i guldsmeden Veit Pogners dotler Eva och får höra, att hon är bortlovad till den som vid midsommarfesten sjunger den vackraste prissången. David — Hans Sachs’ lärling — underrättar honom om att det skall bli sångarmöte, och där kan han visa sin förmåga som diktare och sångare. Skrivaren Beckmesser — Wagner hade först tänkt kalla honom Hans Lick — är Walthers konkurrent om Evas hand och får vid mötet i uppdrag att i egenskap av »mästare» rätta den unge riddarens sångprov. Det gör han så eftertryckligt han förmår, men Hans Sachs finner sången visserligen olik den vanliga mästersången men i alla fall förträfflig. Beckmesser replikerar, att Sachs skulle sy litet bättre skor i stället för att vara kritiker. Beckmesser vill till aftonen uppvakta Eva med en serenad, för att hon skall finna hans kärliga hjärta.
På aftonen sätter sig Sachs och arbetar på sina skor; David har fått löfte om en läckerbit av sin Lena — Evas jungfru — för att han lärt upp Walther i sångaryrket. När emellertid Lena hör, huru illa det gått riddaren vid provet, lämnar hon honom strax. Eva och Walther ha stämt möte, men då Lena fått höra om Beckmessers serenad, be-
