96
Med en suck räknade jag tiorna. Flickorna hade rätt, det kändes ganska smärtsamt. Jag önskade intensivt, att jag varit gift, övertygad som jag var, att de flesta fina fruar inte vet, hur en skattlapp ser ut.
Eva och jag hade kommit överens om att gå och offra tillsammans, och klockan sex tågade vi av. Magasinsfrun stod i porten, och på Vasastadens gemytliga vis frågade hon med ett förstående och deltagande leende om det gällde skatten.
— Låt oss skynda oss nu, sade Eva, så är det snart gjort, och sedan bjuder jag på kondis, komma vad som komma vill!
Men när vi kom fram till offerplatsen, stod där en lång och ilsken kö, hopsatt av människor med samma ärende och känslor som vi.
— Ja, men medge, att detta är rörande, utbrast Eva med sin distinkta röst, så att hela kön vred på huvet som efter kommando. — Det är bittert nog att behöva bli plockad på sina fattiga slantar, men att man ska behöva stå i kö och bli glaserad upp till knäna till på köpet, det tycker jag är grymt.
— Har du aldrig tänkt på, sade jag, att vägra att betala skatt som de engelska rösträttskvinnorna, så länge du saknar medborgerliga rättigheter.
