Hoppa till innehållet

Sida:Norrtullsligan 1915.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

106

nattdräkten nedstramad om de bara fötterna och håret över alla bräddar. Då jag böjde mig fram för att se på henne, fann jag, att hon slutit ögonen, medan munnen log, frånvarande och lycklig. Och jag hörde en liten viskning, som mitt vana öra dechiffrerade såsom: ”to Mennesker — — —”. När Baby är sentimental, griper hon alltid till danska. Det är sviter efter Blicher-Clausen och Ingeborg Maria Sick.

Jag älskar Baby, men just nu retade hon mig. Och när så Eva började att repetera: ”de hemlösa, som älskade varann —” medan hon blandade till vademecum i sitt vattenglas, en droppe för var jamb, kunde jag inte hålla mig tyst.

— Försök inte spela omoralisk, sade jag. Du är ändå till slut som vi alla en liten bracka, som vore glad upp i himmelen, om någon ville ärligen gifta sig med dig, så du slapp heta Gustafson och fick ligga så länge du ville om mornarna.

Det enda tillfälle i livet, då Eva är svarslös är, då hon har vatten i munnen, och då passar jag också alltid på att säga henne mitt hjärtas mening. Då dansar hon alltid vilt omkring mig och hotar med tandborsten, färdig att storkna, till dess hon äntligen får ljud. Men då!

Hur vet du, att där inte är någon, som vill? kom det till sist med övertygelse.