130
ett uppblossande av den latenta moderskärlek, som övergår allt förstånd.
Putte hade naturligtvis inte begrepp att fråga hur det var med henne eller uttrycka varken medlidande eller förhoppningar. Det var Emmy, som talade med honom om skolan och läxor och lärare, och så kom han i tagen och berättade historier om Görels man, men ibland märkte han själv, att han blev för högljudd och lade om rösten med en liten generad sidoblick på mig.
Han roade Emmy. Hon gick helt upp i stunden, hennes blick hängde vid hans lilla pojkmun, och hela hennes ansikte var en enda gränslös längtan att få kyssa den, få fara med händerna över hans blonda, maskinklippta hår och känna hans små smutsiga beniga fingrar mot sin kind.
Fast jag knappt hade hjärta till det, måste jag slutligen yrka på att Putte skulle gå och sände av honom med många förmaningar att passa på middagen hos morbrors vid Strandvägen. Och med detsamma han var gången, försvann glansen från Emmys ansikte, som när man släcker ett ljus, och jag såg, att hon var sjuk och skulle dö.
— Jag tycker så mycket om pysen, sade hon, och jag hade tänkt, att han skulle ha litet pengar, när jag själv inte behöver flera. O,
