Hoppa till innehållet

Sida:Norrtullsligan 1915.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

131

snälla du, det är inte mycket, så förfärligt litet, men jag sparade ju varje år några kronor, och nu har jag räknat ut att Putte skulle ha dem!

Tårarna kom mig i ögonen, jag måste bita hop tänderna för att inte gråta. Det gjorde mig så gränslöst ont om Emmy för hennes ödsliga och mödosamma livs skull, utan glädje och mening. Om det hade varit jag som legat där, tänkte jag, skulle jag knutit mina händer i vanmäktig förbittring, jag skulle vägrat att dö, jag skulle bett att få veta med vad rätt man lät mig förnöta mitt liv som en maskin och slängde mig på skräphögen, när verket var utslitet.

Men Emmy var bara nöjd.

— När jag vaknar om mornarna eller ligger sömnlös om nätterna och tänker på, att jag slipper gå på kontoret på morgonen, känner jag det så ljuvligt, må du tro, sade hon. — Och om du visste vad det är trevligt att ha lov att vara trött!

Livet har så skavt henne intill benet, att hon inte har någon förnimmelse kvar annat än trötthetskänslan och njutningen av att vila. Hon är fysiskt försonad med döden, och vägen över till andra sidan blir jämn och utan fasor. Livet tar för att kunna ge, plågar för att kunna skona, vredgas för att kunna försona. Det blir till slut bara att ta hatten av och tiga.