133
Jag tog honom om halsen och kysste honom, vänskapsfullt, med sval högaktning och en smula medlidande. Medlidandet med anledning av moster. Det är förskräckligt, när obegåvade kvinnor blir gifta, men än värre, när de inte blir det, förstås.
Hela söndagsnatten var jag vaken, och min själ gick längtande med blödande fötter mot morgonen.
Eva, som varit så intensivt förlovad hela dagen, att hennes vita viyellablus var alldeles svart i ryggen av hans rockärm, låg och kvittrade i sömnen och sade med passande mellanrum: Gustav. Baby sov stilla och lugnt, medan jag än låg med alla pulsar prasslande mot örngottet, än satt med händerna knäppta kring knäna och jämrade mig ljudlöst med hela kroppen.
Ena stunden talade mitt förnuft: ”jag kan inte förstöra mitt liv för en mans skull, som tar mig som sport — 'big game' och kanske inte ens big.”
Andra stunden svarade mitt hjärta: ”Det är inte att förstöra, och om det så vore, vad mer? Vem skall jag spara mig till, jag utan annan hemgift än Putte?
Jag kan inte stanna.
Jag kan inte resa, han har blivit mig oumbärlig som mat och luft.”
