134
Jag tänkte på Emmy, och jag, som lidit så för henne, önskade nu, att ha liksom hon nått den stora likgiltigheten.
Jag tänker mig mitt jag såsom en från början rund och intensiv liten degbulle, vilken nu håller på att formas ut till en kaka, som skall bli så tunn, att den förlorar all sin individualitet, så tunn att kanterna försvinner i bakbordet, utan att man märker det. Det är så livet hanterar en, och ju medgörligare man är, desto förr slutar alla strider, men proceduren är smärtsam, och man rister under den handens hårdhet som för kaveln.
På det viset blev det dager.
Häradshövdingarna säger aldrig någonting, i det fallet är de långt att föredraga framför kvinnliga kamrater, som aldrig skulle kunnat nöja sig med mindre än att sticka ett knappnålsbrev i mitt hjärta dagligen. Men utan att de säger något, läser jag i deras ögon, att de ser och förstår, och att detta var just vad de väntade. De har ju sett samma skådespel med smärre varianter upprepas för varenda söt flicka, som varit på kontoret — och andra har här förmodligen aldrig funnits. De har varit med om begynnelsen upp till kulmen och avvecklingen. De måste väl slött vämjas vid det hela och finna mig beklagansvärd med
