14
hunnit inom dörren, förrän hon gav till ett av sina utrop av fasa: — Herre Gud, fotogenen!
— Jag skall gå, sade Baby resignerad.
— Nej, lugna er, ni, jag har ju ytterpaltorna på mig.
Och så virvlade hon ut i köket efter fotogenkannan och rakade nerför trapporna. Innan jag hann så mycket som få rätt på tändstickorna, ringde det.
— Jag måste trycka på knappen med näsan, försäkrade hon allvarligt, och hon hade verkligen alla händer fulla. Fotogenkannan i högra handen, en pilsnerbutelj inklämd under armen och ett paket ljus och en annan pilsnerbutelj i den vänstra.
— Har du gått så där på gatan? frågade jag förfärad.
— Ja, många gånger, men inte i dagsljuset. Vi har ett magasin för våra själar nere i porten, där vi köper allt möjligt, och där de i allmänhet är medgörliga med krediten. Det händer dock stundom under dåliga tider, då skatten skall svettas fram, att vi får gå på längre håll i slutet av månaden. Ni är allesammans skyldiga mig 12 och ett halvt öre var för fotogenen och pilsnern; vilket ni sedan vill hälla i er själva eller lamporna är mig likgiltigt.
— Men så fint du har fått det, Elisabeth!
