19
— Så där utmärkta var vi också när vi var nya, säger Eva.
Ja, så blev det då slut på första veckan, och när jag klockan 5 på lördagsmiddagen stängde kassaskåpet och rullade ner jalusien för mitt skrivbord, tänkte jag, att nu är det jag, som ger alltihop tusan till måndag morgon.
När jag ätit middag, gick jag och hämtade Putte, som är inackorderad på Östermalm hos en änkefru tillsammans med en tre, fyra andra skolpojkar. Jag underkastade mig för hans skull två olika biografer och konditoriet och vandrade sedan hem med honom och satte honom vid läxboken. Sedan plaskade jag hem stuptrött i duggregnet med våta kjolkanter, just som alla människor strömmade till teatrarna. Men för mig var det att proviantera för söndagen i magasinet och slutligen knoga uppför trapporna.
Hemma var allt dödstyst; först när jag gick in i inre rummet efter tändstickorna, upptäckte jag en sak på soffan. När jag gick fram och lyste på den, fann jag att det var Emmy, utkramad, livlös, själlös, omöjlig att få ord ur, och jag blev alldeles förfärad.
Hon är slut, tänkte jag; kan bestämt aldrig sköta sin plats mer; vad skall vi göra åt henne? Jag väntade och väntade, men ingen kom. Jag stod där vid fönstret och såg lamporna tändas
