23
som annars, tack vare Emmy. Bara en liten försiktig boston, innan vi kom i säng.
Men den där röda lampan mitt emot hade icke varit mig nyttig. Jag kunde inte sova, jag låg vaken timme efter timme och vandrade under tätnande beklämning gamla nötta och bittra tankevägar långt borta från Norrtullsgatan och kontoret och chefen och Remington.
Men tänk, söndagsmorgon! Och det blev morgonsol genom rutorna och klockringning från Vasakyrkan. Och jag låg och halvdåsade, trött och lycklig, som när en plåga har släppt.
Plötsligt hörde jag Eva:
— Den som är yngst får stiga upp och koka kaffe!
Och Magnhild jämrade:
— Jag skall väl inte vara yngst i dag igen! Jag var yngst i söndags.
Varpå jag gjorde ett hycklande försök att komma upp, men snästes av med ett ”Försök inte!” och fick se Magnhild fladdra förbi dörren i nattdräkt och i fläta. Och att sedan efter nattens dystra funderingar få ligga orörlig och höra kopparnas glada slammer i köket och känna kaffearomen sprida sig ända in i rummen, var en okonstlad och något barnslig men påtaglig njutning.
Strax därpå satt vi som fyra vita duvor uppflugna kring brickan och drack oss till
