26
IV.
Efter söndag blir det lätt måndag, säger Eva.
Klockan är ungefär 8, men ännu har ingen rört sig. Klockan blir tio minuter över, och ett stönande höres inifrån Emmys och Magnhilds sovgemak.
Det är måndagsmorgonens tragedi, som tar sin början. Den enas suckar avlöser den andras, den ena förklarar att hon är olycklig, som ligger så länge, den andra, att hon är vansinnig, men ändå rör ingen på sig.
— Lär er att lida utan att klaga, flickor! säger jag och är med ett ryck uppe ur sängen.
De andra följer efter, men detta är den enda stund på dagen, då Eva är vid farligt humör. Så går det till varenda dag, samma brutala och förtidiga lösryckande från sängvilan, samma klagolåt och brådska och sedan i galopp till kontoret. Jag har hållit på två veckor, men tycker, att jag har år av samma enformiga tillvaro bakom mig. När jag hållit
