27
på några år, kommer jag antagligen att tycka, att de är som en vecka.
Jag tror, att de inte just personligen har något emot mig, mina herrar på kontoret, men att de ogillar min därvaro av princip. Chefen själv tror jag inte har några vidare principer i kvinnofrågor, dem löser han för egen del enkelt och rationellt, sägs det, men de två unga juristerna har så många flera. I dag stack vi emellan med ett förfärligt gräl, när chefen åt frukost. Det gick, som det alltid går, jag blev tystad, men inte övertygad.
Det gällde rätten för oss kvinnor att arbeta, och tänk, att man i våra dagar skall behöva gräla om den saken!
Men bägge de unga herrarna, mycket unga är de för resten, hade obevekligen klart för sig, att vi ingenting hade att göra på arbetsmarknaden och aldrig gjort annat än förtret där. Det var vår därvaro, som var skulden till den sjunkande äktenskapsfrekvensen. Vi tog ju rakt av med berått mod brödet ur munnen på männen.
— Vad vill ni då att vi skall göra? sade jag. Låta bli att arbeta?
— Ja visst!
— Skulle det gå lika bra utan oss?
— Mycket bättre.
— Om vi allesammans nu på en gång lade
