50
jag plötsligt syn på det skämtsamma i saken och kom i ett för mina begränsade tillgångar tämligen jäkligt humör.
Han föreslog tavernan, tyckte väl att den passade för situationen, och jag gick med, hemligt leende i min själ.
Vi fick vin, och över glasen och den smalhalsade buteljen hängde hans blickar vid mitt ansikte, förmodligen av intresse för mitt förflutna. Hans synbara iver förvånade mig, den verkade, som om han aldrig sett en bättre flicka med ett felsteg förr.
Han drack rätt mycket, och under de timmar, som följde, fick jag en djup inblick i hans ölsinne. Barometern stod på känslosamhet redan från början, och han talade mycket vackert om Tillvarons Gåta och Livets Korthet.
— Vad ni förstår bra, sade han efter en stund och skrubbade stolen litet mera åt mitt håll, så jag sade:
— Vad är klockan; ska vi inte gå?
Gå, inte, tvärtom, vi skulle dricka mera. Det var något lugnande med mig, och om vi varit ensamma skulle han lagt sitt huvud mot min axel som ett barn. (Han kan ju försöka under kontorstiden.)
— Det är så otryggt numera i världen, sade han, med den tomma himmelen, och ingen där att förbjuda en något för ens eget bästa.
