Hoppa till innehållet

Sida:Norrtullsligan 1915.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

51

Jag frågade, hur han visste att himmelen var tom.

— Nej, det vet jag inte, svarade han, men vad jag vet är, att ”hissen är tills vidare avstängd”, som det heter.

— Ja, så får man gå trapporna. — Och på det viset höll vi på.

Gud skall veta, att jag icke sade några djupsinniga saker, jag satt mest bara och smålog så världsvist jag kunde. Men när vi skildes, stod han länge och tackade mig, för att jag givit honom en sådan trygghet med min närvaro.

— När ni, sade han, blir gammal en gång, blir ni en av de där litet fetlagda matronorna, som alltid finns hemma, när man söker dem, och som sitter i en stol vid fönstret och ler mot människorna och ger råd, men bara när man ber om. Då det hänt något ohyggligt, då man mördat, då man inte vågar vara i sitt eget sällskap, då tänker man först på er och går raka vägen och lägger sitt huvud i ert knä. Ni stryker då över håret och säger: Stackare, gråt; jag ser att du har det svårt, men nu skall vi tänka ut vad som är bäst att göra.

Jag var förfärligt förvånad över chefen; nog att jag sett många män i deras sentimentala stunder, då de är värre än någon av oss, men jag hade inte trott det om min häradshövding.