53
Det var just på söndagskvällen det hände. Vi hade kommit i farten att dansa boston och roade oss oskyldigt till dragspel. Men då vi äntligen dansat slut, för varje nytt varv allt lättare klädda, och kommit i säng, hörde jag i nattens tystnad notarien komma hemsmygande i sällskap med en kvinna. Hans rum gränsar till min vägg, så jag tyckte det var, som om jag haft dem i rummet. Medan tiden led, glömde de all försiktighet, och i fyra timmar låg jag vaken, snärtad oupphörligt över hela kroppen av råa skratt och uppblossande utrop och hyssningar.
När hon gått, fann jag, att Eva låg och småsvor, och jag hörde några vilda och förvirrade fraser om ”lika gärna spårvagnskuskar och bryggardrängar — — —”.
— Snälla Eva, sade jag till slut, dämpa något din indignation. Du uppnår bara att väcka Baby.
Men Baby var vaken. Ja, Baby var för första gången vaken i sitt liv, och jag, jag sade, medan Eva tände ljus och mördade mig med blickarna:
— Baby, sådant är livet, du skall icke bry dig om det.
— Han behövde åtminstone inte dragit det där hit, snyftade Baby, nu kan jag väl inte dansa boston om tisdag.
